Västerbotten

Vi for genom det mer flacka västerbottniska landskapet mot Björkarnas stad, Umeå. Kom fram vid lunchtid och åt lunch på Sjöbris nere vid älvstranden. Vi tog en promenad i centrum och fick en positiv känsla för stan. Kollade in en staty som ärggrön hamnade i blickfånget på torget. Det visade sig att Stig Lindberg var mannen bakom verket, och så lärde vi oss att Stig Lindberg ursprungligen kom från Umeå.

 

Vi var inriktade på skulpturparken i Umeå och for ut till Umedalen där en gång mentalsjukhuset var beläget. Idag utnyttjas byggnaderna för helt andra ändamål och runtom i stadsdelen finns idag ett stort antal skulpturer och varje år tillkommer nya verk, och många blir permanenta. Ett konstverk av Carina Gunnars hade direkt koppling till områdets historia; ett antal plåtbadkar var nedstuckna i gräsmattan som en påminnelse om de långbad som en gång var en vanlig behandlingsperiod för psykpatienter. En promenad genom parken bjöd på ständigt nya upptäckter och överraskningar, t. ex. en rad kavajer av olika slag uppträdda på rep högt uppe bland tallarna. Bland årets konstnärer fanns norrmannen Bård Breivik  med tre obelisker som anknöt till det gamla sjukhusets höga skorsten, där för övrigt en häst av Lin Peng hade fått en upphöjd position.



Carina Gunnars badkar i skulpturparken





Tre obelisker av Bård Breivik och Lin Pengs häst högst upp på skorstenen



Efter en intressant timme i skulpturparken fortsatte vi E4an mot Skellefteå. Stannade till för en fika vid Sävar där 1809 ett slag stod mellan svenska och ryska trupper. Fortsatte norrut och svängde ner mot Ratan vid kusten där en mareograf för att mäta vattenståndet funnits sedan 1890-talet. Idag står den på grund av landhöjningen bra mycket högre än havsytan och har ersatts av modernare utrustning. Även i Ratan möttes svenska och ryska trupper i augusti 1809 och det fanns inne i skogen gravar för svenskt befäl som stupat (men vad vi kunde se inga för soldaterna som stupade).

Vi kom till Skellefteå i kvällningen och hittade till Bovikens camping där vi satte upp vårt tält och somnade gott.

Följande dag (den 3 augusti) åkte vi in till centrum för diverse inköp och sedan för ett besök i "Bonnstan", en kyrkby som är väl bevarad i stort sett i sin ursprungliga form. Användes av långväga kyrkbesökare; kyrkplikt rådde men de som var långväga behövde inte komma till gudstjänst varje söndag. Men när de kom behövde någonstans att övernatta.



Skellefteå pampiga kyrka

 

Ett av resan viktigaste mål var att besöka platsen Emmas mamma kom från, Stavaträsk i Västerbottens inland. Emma hade kontaktat en av sina kusiner och vi for därför, via Boliden, till Jörn för att hälsa på Lanbert (stavas så!) Norlund och hans fru Linnea. Båda nu pensionerade men Lanbert fortfarande en hängiven jägare och stolt husse till prisbelönt norsk gråhund. De tog oss med på en tur, först till Österjörns kyrkogård där flera av anfäderna ligger begravda, och även Lanberts och Linneas dotter som tragiskt omkom i en bilolycka 1991, endast 19 år gammal. Upptäckte att även Sara Lidman är begravd här; en vacker liten grå sten med hennes namnteckning och det enda ordet "Lev!" inhuggna.

Vi for vidare till Stavaträsk och eftersom Lanbert hade nycklar till det som varit hans föräldrahem (Lanberts far var äldste sonen i  Emmas mors syskonskara och tog över bruket av fädernegården) blev vi visade runt både i själva huset, i vedboden, dasset och lagården. En intressant tidsresa eftersom det fanns gott om gamla prylar bevarade och även en hel del moderna saker. Man kan lätt föreställa sig slitet på gården med skog, jordbruk och några få djur. Detta var alltså platsen där Emmas mamma, Rudia, växte upp - ett litet hemman som låg för sig självt långt ute i skogen.

Emma framför lagårn i Klintå, Stavaträsk.

Härifrån åkte vi vidare mot Norrbotten.

Fler bilder finns på www.google.com/profiles/hansgpersson under Norrlandsresan 2011; Västerbotten