Engelsberg

Den 11 augusti kom vi till världsarvet Engelsbergs bruk  i norra Västmanland, i kvällningen när allt var stängt och fick nöja oss med att från utsidan beskåda den vackra miljön belyst av kvällssolen. När vi for därifrån söderut mot Västerås skymtade vi en skulpturpark, och såg dessutom Oljeön, med världens första oljeraffinaderi (!), och sjön Åmänningen i otroligt vackert kvällsljus. Vi körde sedan raka vägen hem till Solna, angelägna att komma hem efter vår långa resa.

Men i Engelsberg hade det annonserats att den årliga Engelsbergsdagen med diverse aktiviteter skulle äga rum ett par dagar senare. Eftersom vi blivit så inspirerade av det vi sett av utanverket av detta världsarv och omgivningarna bestämde vi oss att åka tillbaka söndagen den 14 augusti. Om vi varit ensamma under vårt första besök så var där så mycket mer folk när vi kom dit andra gången. Vi gick med på en guidad visning och fick se olika byggnader, också från insidan, och fick förklarat hur de en gång i tiden hade använts. Vi fick till och med se när vattenhjulet i gamla smedjan kopplades in och drev räckhammaren och smälthammaren under ett öronbedövande oväsen. Även en blåsmaskin drivs av vattenhjulet och fungerar forfarande. I centrum för anläggningen finns den faluröda mulltimmerhyttan där malm smäts till järn under flera hundra år.



Mulltimmerhyttan





Smälthammaren igång



Bruket i Engelsberg byggdes vid ett vattendrag där det fanns tillräcklig fallhöjd för att driva vattenhjulen, medan malmen fraktades dit från gruvor i Norberg och andra platser i närheten, kalksten bröts en bit längre bort och träkol levererades från milor ute i de omgivande skogarna. Forbönder måste ha kommit i långa rader med sina leveranser under den kalla årstiden när det fanns slädföre. Lasterna vägdes in i våghuset och efter betalning fanns också en krog på bruksområdet där nog en en alldeles för stor del av pengarna hamnade.    


Våghuset

                                                                                           


Krogen

                                                                                                         
Bruket anlades 1681. Herrgården återuppbyggdes 1746 efter att den gamla brunnit. Flyglar och slaggstenstorn tillkom senare. Slaggstenstornen kallades av guiden Nöd & Lust eftersom det ena användes som lusthust medan det andra var avträde.



Slaggstenstornen Nöd & Lust

                                                     

De olika byggnaderna är välbevarade inte minst därför att den siste ägaren Axel Ax:son Johnson engagerade sig i dess bevarande, efter att ha ägt bruket endast i tre år innan det lades ner 1919 (efterfrågan på järn sjönk när första världskriget tog slut). Genom att det är så välbevarat är det lätt att föreställa sig hur det hårda arbetet på platsen en gång gick till.

Fler bilder från bruket finns på www.google.com/profiles/hansgpersson i albumet Engelsbergs bruk

Skulpturparken

Efter besöket på bruket fikade vi på Kafé Fågelsången som hade en mängd skulpturer i trädgården, inte minst av Uppsala-konstnären Kenth Wahlbeck.



Kenth Wahlbeck: The Puzzled Choir

                                                    

Det var ändå bara en föraning av vad vi sedan kunde se i skulpturparken intill, den vi bara skymtat ett par dagar tidigare. I det vackra årummet mellan bruket och sjön Åmänningen har under de senaste åren en spännande skulpturpark växt fram bestående av ca 30 olika verk.

En del konstnärer var "gamla bekanta", som Lars Vilks (här med Servicetornet Livslögnen) och Peter Tillberg (med några roliga Trattgubbar). En gammal favorit från Uppsala, Sanne Sihms, deltog med ett verk kallat Visuell musik.

En del av konstärerna hade tagit tillvara vattnet, eller närheten till vattnet, och andra närheten till träden.

                                                             

Temat för året var: "Energi - ta i trä". (En del verk stod kvar sedan tidigare år och anknöt inte till temat).Vi promenerade omkring i den vackra parken en god stund och gladdes åt fantasin och skaparkraften som finns samlad där.



Skulpturer blir man glad av

 Av innehavaren till Kafé Fågelsången, André Klaslennikov, tillika curator för årets utställning, fick vi veta att skulpturparken nu är hotad eftersom marken köpts upp av något stort bolag (som jag nu glömt namnet på) som inte verkar så värst intresserat av att låta marken användas till så här konstiga saker. Det vore illa om denna fina och spännande oas försvann!

Fler bilder från skulpturparken, med namn på konstärer och verk finns på www.google.com/profiles/hansgpersson i albumet  Skulpturparken i Engelsberg 2011

Dalarna

Vi kom in i Dalarna en bit ovanför Särna och fortsatte sedan ner till Älvdalen på alldeles ny, fin väg. Från Älvdalen körde vi en mycket vacker väg längs Österdalälven ner till Mora. Kanske ska man inte räkna Dalarna som en del av Norrland, men ibland defineras Norrland som allt norr om Dalälven, vilken också kan sägas utgöra en biologisk gräns. I vår resa ingick dock inte bara att besöka Norrland utan också alla världsarv norr om Stockholm så därför fick Dalarna bli en del av vår "norrländska resa".

Tyvärr kunde vi inte ta oss tid att stanna och njuta av de många vackra platserna efter vägen eftersom vänner väntade med middag i Röjeråsen utanför Rättvik. Vi kom fram någon timme försenade efter en dagsetapp på 62 mil (längsta på hela resan) och blev bjudna på en härlig middag hos Emmas gamla kompis Eva Appell Jonsson och hennes matlagningsförfarne son Daniel.

Efter övernattning i Röjeråsen fortsatte vi (den 11 augusti) för att ta en ordentlig titt på världsarvet i Falun med omnejd. Falun har jag varit i många gånger förut, men aldrig för att titta på världsarvet, besöka gruvan mm. Nu följde jag med på en guidad tur ner i gruvan (Emma föredrog att stanna ovan jord).  En intressant upplevelse där vi bit för bit tog oss ner för trappor till 67 meters djup. Temperaturen i gruvan ligger konstant på 6 grader, men under gruvdriftens tidigare skede var gruvan mer att likna vid en bastu. Under nätterna eldade man där man skulle bryta och på morgonen gick man sedan ner, när röken vädrats ut, och började knacka loss bitar ur berget som blivit sprödare av hettan. Tuffa arbetsvillkor till låga löner. Barnarbete förekom i stor utsträckning, inte minst i vaskningen och sorteringen ovan jord.

                                                        

Samtidigt mycket intressant att se de konstruktioner som under årens lopp utvecklats för att mekanisera och effektivisera driften, t. ex. det enorma vattenhjul (15 meter i diameter) som användes för att hissa upp malm ur gruvan och för att driva pumparna som pumpade upp vatten ur gruvan.
                                                                                                                            


Creutz hjulhus och Creutz lave



                                                                                                

Spännande att ta sig fram i de långa, vindlande och blöta gångar som man under århundranden knackat fram i berget. Så angelägen var man att utnyttja fyndigheterna maximalt att väggarna nere i gruvan till sist blev för tunna  vilket ledde till det stora raset 1687 då jättehålet Stora Stöten bildades. Ren tur gjorde att just den dagen, den 25 juni, arbetade ingen i gruvan eftersom alla var engagerade i midsommarfirandet.

De kemikalier som frigörs i gruvan har stor konserverande verkan, vilket annat betyder att allt virke som använts för olika ändamål under årens lopp inte ruttnat. Det är också anledningen till att Falu rödfärg, som hämtar råvaran rödmull från gruvan, är ett så gott skydd för trähus. Men det var inte bara därför färgen en gång fick sådant genomslag; den användes också för att så gott det gick efterlikna det röda teglet som många statusbyggnader på kontinenten byggdes i.

I världsarvet ingår mycket mer än själva gruvan och vi åkte och tittade på bergsmansgården Heden vid norra änden av sjön Varpan och på högarna av slaggsten som här och där (t.ex. vid Österå) påminde om den tidigare malmhanteringen. Det finns mycket mer som ingår i världsarvet men vi tog oss inte tid att titta på mer.


Bergsmangården Heden

                                    



Slagghögar i Österå + lusthus!







Via Sågmyra åkte vi sedan vägen mot Leksand för att hälsa på en god vän och före detta kollega, Kenth Wickmann, som har sitt sommarviste en bit norr om Siljansnäs. Strax före Leksand ringlade sig vägen genom en rad små byar som verkligen lever upp till alla schablonföreställningar om hur det ser ut i Dalarna: Romma, Hälla, Ullvi, Tibble. Kenth bjöd på fika och en trevlig pratstund, inte minst om Västerbotten där han varit på återförening med sin gamla realskoleklass efter 55 år.

Nu var timmen sent liden och vi hade ytterligare ett världsarv att besöka på världen hem, Engelsbergs bruk i norra Västmanland.

Fler bilder finns på www.google.com/profiles/hansgpersson under Norrlandsresan 2011; Dalarna

Härjedalen

I Härjedalen åkte vi grusvägen över Flatruet, Sveriges högst belägna landsväg. Här kom vi ut på kalfjället och ett imponerande, vidsträckt, trädlöst landskap öppnade sig. Påminde oss om ett annat öppet och oändligt landskap, Serengeti i västra Tanzania. Långt borta såg vi olika fjäll: Helags, Mittåhammaren, Stor Axhögen, m.fl. Här och där gick renar och betade. Solen sken och vi kände oss verkligen upplyfta. Absolut en av resans höjdpunkter, och då inte bara i meter över havet (975 meter).

                                                     

Vi passerade Mittådalen, Funäsdalen, Tännäs (Sveriges högst belägna kyrkby) och Högvålen (Sveriges högst belägna by) och på flera ställen fanns renar på eller nära vägen.  Vi gjorde inte alls Härjedalen  någon rättvisa och hoppade över ett antal platser som skulle vara intressanta att besöka, men tiden räckte inte till.



Kyrkan i Tännäs kyrkby



 

 Fler bilder fiinns på www.google.com/profiles/hansgpersson  under Norrlandsresan 2011; Härjedalen

Jämtland

Från Dorotea körde vi den 9 augusti en kort bit genom övre Ångermanland, via Hoting, och sedan in i Jämtland. Vi kom till Strömsund på eftermiddagen och tänkte oss ett besök i Beppe Wolgers-muséet som ligger i Öhn i närheten. Beppe skrev så många underbara sångtexter och ett besök på hans jämtländska tillflyktsort kunde kanske ge nya dimensioner och ny kunskap om hans liv. Tyvärr var muséet stängt för säsongen. Vi fick nöja oss med att se statyn av jätten Jorm vid hembygsgården inne i Strömsund, en hyllning till Beppes film Dunderklumpen.



Jätten Jorm i Strömsund

                                                      




Vy över Ströms vattudal



Vi fortsatte västerut mot Åre där vi bokat nattlogi på vandrarhem. Vi körde vägen genom Nälden och längs norra sidean av Alsen-sjön för att titta på hällristningarna av älgar i Glösabäcken. Ristningarna innehåller över 40 bilder som är 6 000 år gamla och välbevarade trots att bäckens vatten forsar över dem på sin väg ner mot sjön.



Hällristningar som motstått 6 000 år av rinnande vatten

                                                       

På Brattlandsgården, strax före Åre, fick vi rum med fin utsikt mot Åreskutan som denna kväll dock täcktes av moln.När vi vaknade på morgonen den 10 augusti och tittade ut fanns moln kvar, men solen tittade också fram och lyste på sluttningarna och gav hopp om en vacker dag.

Vi åkte in till Åre och slogs av vilken enorm expansion denna ort har genomgått sedan sist, vilket för oss båda var rätt många år sedan. Det har byggts många nya hus, inte alltid med särskilt lyckat resultat och de nya husen ligger tätt, tätt inne i centrum och hårdexploateringen syns långt uppåt fjällsluttningarna.

Vi fortsatte västerut till Duved och tittade in hos en gammal vän från Uppsala, Anna-Lena Forsåker. För många år sedan flyttade hon tillbaka till hemgården och har på deltid fortsatt att ägna sig åt sin profession arkeologi, engagerat sig i hembygden, kartlagt den lokala varianten av jämtska och tagit hand om gården. Vi hade en trevlig kaffestund hos Anna-Lena och hennes man Johan.

Från Duved åkte vi via Mattmar, och sedan den vackra vägen längs Storsjöns västsida ner till Svenstavik. Passade på att titta förbi skolan där jag jobbade som lärarvikarie läsåret 1968-69, och även huset där jag hyrde rum.



Anna Cronhedens vinnande förslag till design av kraftledningsstolpe utanför Åre; som en lyra med kraftlinorna som strängar.

 
I Åsarna valde vi att köra den vackra och utmärkta vägen längs Ljungan upp till Ljungdalen. Någontans på vägen passerade vi gränsen till Härjedalen.

Fler bilder finns på www.google.com/profiles/hansgpersson under Norrlandsresan 2011; Jämtland

Lappland

I Kiruna letade vi oss fram till campingplatsen Camp Ripan. På andra campingplatser var vi bland ytterst få som bodde i tält; idag är det husvagn och husbil som gäller. Men på campingen i Kiruna höll vi knappt att få plats för vårt tält bland alla andra tält. Det visade sig att en tävling för fjällvandrare pågick, Fjällräven Classic. Därav det stora tillflödet av folk som bodde i tält. Vi pratade med några av dem och fick klart för oss att tävlingen gick ut på att snabbast möjligt ta sig de cirka 11 milen över fjället från Nikkaloukta till Abisko. De vi pratade med hade satt upp målet att gå på under 60 timmar för att slå kompisar som haft den tiden förra året  - och för att erövra guldmedaljer. För silver- och bronsmedaljer hade man längre tid på sig, fast jag nu inte minns antalet timmar. Deltagarna transporterades med buss till Nikkaloukta där de släpptes iväg i olika startfält.

Vi åt en god middag på restaurangen på campingen och tittade lite på Diamond League på TV.

Nästa dag, den 6 augusti, åkte vi ner till centrum i Kiruna och gick på turistbyrån för att skaffa kartor och annan information. I Kiruna finns också hus som ritats av Ralph Erskine som vi tittade på. Bostadshus i kvarteret Ortdrivaren, med namn som Mullbänken, Spottkoppen och Snusdosan.

I Kiruna finns också andra intressanta byggnader att titta på, t ex. Kiruna kyrka som för några år sedan i en omröstning utsågs till Sveriges vackraste byggnad. Och den var mycket riktigt en anslående byggnad från början av 1900-talet (ritad av Gustaf Wickman) med väl avvägda proportioner, fin färgsättning och ett vackert kyrkorum. På utsidan finns ett antal gyllene skulpturer som illustrerar olika sinnestämningar som Hängivelse, Sorg, Fromhet, mm.

                                                                                    

                                                                                                                                                                    

                                                                          

Arkitektoniskt är även Stadshuset i Kiruna betraktat som en sevärdhet. Det är ritat av Artur von Schmalensee (som bland mycket annat också ritat Studentstaden i Uppsala). I mina ögon är stadshuset inte en lika intressant byggnad men klocktornet mitt på huset är speciellt.Huset, som är k-märkt, hotas nu av rivning på grund att det ligger i de delar av centrala Kiruna som måste flyttas för att gruvdriften så kräver.

Innan vi lämnade Kiruna for vi upp på berget Loussavaara där också Kirunas slalombacke ligger. Däruppifrån hade vi en fantatisk utsikt över hela Kiruna och långt bort mot fjällen. Nedanför oss kunde vi se hela den gigantiska anläggning som är uppbyggd för järnmalmsbrytningen och lastningen av de långa malmtågen som sedan går till utskeppningen i Narvik.

 
Vi följde sedan vägen som går västerut längs malmbanan och kom till Abisko på eftermiddagen. Vi tittade in på fjällstationen och kunde se ett antal deltagare i Fjällräven Classic gå i mål. Vi pratade med en av dem och frågade om hans tid. Han hade avverkat distansen på 21 timmar! Vi fick också veta att årets snabbaste tid var 13 timmar! En del av deltagarna tar sig fram utan packning och springer sträckan mest hela vägen.

Vi fortsatte till Björkliden och åt lunch på restaurangen där med en underbar utsikt mot Lapporten några mil längre bort. Tanken att hyra en stuga någon vecka under vintern och ägna sig åt skidåkning, pimpelfiske och kanske utflykt till Narvik och Lofoten kändes lockande.

Nu fortsatte vi inte åt det hållet utan vände tillbaka österut, passerade Kiruna på nytt och fortsatte till Jukkasjärvi för att titta på kyrkan där. När vi kom fram fick vi snällt vänta utanför eftersom konfirmationsundervisning pågick inne i kyrkan. En grupp tyska turister anlände och en dam lät sig inte nöja med det beskedet utan tittade in genom ett fönster och konstaterade att det inte syntes en enda människa därinne. En tjej utanför kyrkan upplyste då om att de låg ner på golvet! Och mycket riktigt kom en stund senare ett antal ungdomar ut ur kyrkan med kuddar under armen och såg lite vimmelkantiga ut efter de förhoppningsvis andliga upplevelser de haft därinne. Nu kunde vi gå in i den lilla kyrkan där det finns en altartavla av Bror Hjorth, ett mästerverk i form av en grov relief huggen i trä och målad i starka färger. Underbart att se i verkligheten!

Resan fortsatte till Gällivare där vi passerade Villa Fjällnäs som byggdes som sommarbostad till en gruvchef i slutet av 1800-talet. Återigen en påminnelse om klassamhället som tog sig väldigt påtagliga yttringar på den tiden (och kanske är vi på väg tillbaka mot tider där skillnaderna ska manifesteras på liknande sätt?).

På kvällen kom vi till Porjus och fick plats på ett vandrarhem som låg vid f.d. järnvägsstationen, precis vid kanten av Stora Lulevattnet (mellan vattnet och huset fanns bara Inlandsbanan där rälsbussen bara passerade två gånger per dag). Det var inget litet rum vi hyrde utan en tvårumslägenhet med dubbelsäng, fullt utrustat kök, mm. Tidigare hade huset använts som bostäder för tjänstemän under byggnaden av kraftverket i Porjus.  Damen som driver vandrarhemmet, Patricia Cowern, är från England men har bott med sin svenska man i Porjus i 14 år och specialiserat sig på att fotografera norrsken. Hon berättade att hon har lika många gäster på vintern som på sommaren och att på vintern är det just norrskenet som är den stora attraktionen. Det finns naturligtvis inga garantier attt man ska få se norrsken, men om man stannar en vecka är sannolikheten stor att man lyckas. Dagen innan hade vi läst i tidningarna om en "solstorm" som nu slungar partiklar mot jorden med ovanlig intensitet och det är just sådanan partiklar som ger upphov till norrsken. Till hennes besvikelse inträffar den starkaste solstormen i mannaminne under årets ljusaste tid när det inte går att se något norrsken på dessa breddgrader. Däremot ska man i siktigt väder nu kunna se norrsken i både Tyskland och England där det är tillräckligt mörkt. Först fram i september är det tillräckligt mörkt för att man ska kunna se norrsken på nytt i Porjus.

Söndagen den 7 augusti avsatte vi för en tur in i världsarvet Laponia (en kombination av nationalparkerna Padjelanta, Muddus, Sarek och Stora Sjöfallet). När vi startade på morgonen hängde regnmolnen tunga i Porjus men ju längre västerut vi kom desto bättre blev vädret och solen lyste på fjäälen i fjärran. Vägen går längs Stora Lulevattnet (ända upp till Ritsem) och blir intressantare ju högre upp man kommer med mäktiga fjäll som reser sig på ömse sidor  dalgången och med fjällbäckar som störtar nerför fjälllsidorna.
Vi passerade en relativt ny kraftverksdamm vid Vietas (trots att det är nationalpark har vattenkraften byggts ut) och nådde fram till Vakkotavare som är en av stationerna för Kungsleden. Kommer man hit norrifrån på Kungsleden tar man sedan bussen några mil ner längs dalgången till Saltoloukta och fortsätter sin vandring därifrån. När vi kom till Vakkotavare satt ett antal fjällvandrare och väntade på bussen som skulle ta dem vidare. Vi pratade med stugvärden och köpte en burk folköl (för fjällpriset 35 kr). Han sa att det skulle ta cirka en timme att gå upp längs Kungsleden två-tre kilometer för att komma upp på kalfjället, och några vandrare sa att det var väldigt brant just där. Men vi bestämde oss för att testa och började gå uppför stigen längs en porlande fjällbäck. Brant var det, men vi kämpade på och stannade då och då och tittade på allt mer hänförande utsikt bort över fjällen och ner i dalgången. Det fanns gott om fina blåbär att stoppa  i munnen då och då. På vägen träffade vi också andra vandrare som var på väg upp eller ner. Till slut nådde vi dit vi ville och kunde se ut över en massa stenbumlingar utströdda i terrängen, och bort mot fler fjäll längre bort. På vägen ner kom några svarta regnmoln indrivande och det kom några regnstänk. Vi kom tillbaka till Porjus i lagom tid och hade en lugn kväll utan vare sig radio, TV eller tidningar.

                                                               

På morgonen den 8 augusti packade vi ihop på nytt, efter att för första gången ha övernattat på samma ställe under två nätter. Vi besökte kraftstationen i Porjus för att titta närmare hur det ser ut inne i en sådan anläggning. Emma ville inte gå in men jag följde med på en guidad tur som tog oss ner 50 meter under jord där själva turbinhallen låg. Detta var Porjus gamla kraftstation vilket var både en fördel och nackdel. Nackdelen var att där inte längre pågick någon produktion (vilken nu sker i den nya kraftstationen). Fördelen var att vi fick se den gamla tekniken på nära håll - till och med i genomskärning. Onekligen en fascinerande upplevelse att skåda dessa stora turbiner och stå och se 50 meter upp i ett schakt där vattnet tidigare störtat ner och alstrat massor med electricitet och bättre förstå hur denna process går till. Vi for sedan förbi en rad stora röda tvåvåningshus längs vägen som varit och är personalbostäder, starkt påminnande om traditionell bruksbebyggelse.

                                                                  
                                                             

Vi passerade sedan Harsprångets kraftstation men där fanns inga bostäder kvar; vattenrallarnas hus hade där byggts som mobila enheter som flyttats till nästa byggplats när kraftverket var färdigbyggt. Endast skyltar som visade var olika gator och affärer legat fanns kvar. Vi passerade också Akkats kraftstation (med samiska motiv målade på dammluckorna, utförda av Bengt Lindström och Lars Pirak). Lite senare passerade vi på nytt polcirkeln på vår väg söderut mot Jokkmokk.

Jokkmokk var en intressant plats som vi gärna skulle ägnat mer tid. Förutom att äta lunch (på thailändsk restaurang; sådana verkar nu finnas etablerade på snart sagt varenda ort i Norrland) så besökte vi ett antal butiker med sameslöjd, tittade på Jokkmooks gamla kyrka utifrån (tyvärr var den låst; bilder visar att den är vacker också inuti) och på den nya kyrkan som är en väldigt vacker skapelse i trä. Vi tittade in på en relativt nyetablerad, välskött fjällträdgård där de flesta av fjällets växter bekvämt kunde beskådas, även om den säkert gör sig bäst på försommaren när många av blommorna slår ut.
                                                                                                            
                                                                                                                


Jokkmokks nya kyrka

                                                                                                                                                                                                                                    

                                                                                                                                                         

Vårt nästa mål var Storforsen i Piteälven, en av de fyra orörda "nationalälvarna". För att nå dit gjorde vi ett återbesök i Norrbotten. De extra milen att köra för att ta sig dit gav verkligen utdelning; det var en storartad upplevelse att se när den mäktiga Piteälven störtar sig ner under en sträcka på två kilometer, med en total fallhöjd på 60 meter. Det handlar om oerhörda krafter och man kan lätt föreställa sig vilken enorm energi som utvinns där andra liknande forsar nu utnyttjas för att skapa elkraft. Denna dag hällde regnet ner mest hela dagen och det skulle säkert varit en än mer fantastisk upplevelse om solen skinit när vi gick på de välordnade spångarna längs forsen.

Via Arvidsjaur for vi vidare till Sorsele där vi återigen hittade plats på ett vandrarhem med vacker utsikt ner mot ett vattendrag, denna gång Vindelälven.

Den 9 augusti fortsatte vi mot södra delarna av Lappland, passerade Storuman, tittade in i Stensele kyrka och nådde Vilhelmina där vi tittade på de delar av den gamla kyrkstaden som klarat sig vid en storbrand 1921. Vi besökte museet och tittade på kyrkan även här. Inte för att vi är religiöst intresserade, men kyrkor är ofta intressanta att titta på arkitektoniskt; samtidigt återspeglar de något av tidsandan och lite av rådande ideal vid tiden när de byggdes. Som många andra samhällen i Norrland är Vilhelmina vackert beläget på sluttningarna ner mot olika vattendrag.


Det vackra kyrkorummet i Stensele kyrka, Sveriges största träkyrka

                                                                                                              


Drottningen som gett namn åt Vilhelmina

                                            




Vilhelmina museum: interiör från en av pedagogikens utposter



Vi passerade sedan Dorotea och lämnade efter många mil Lappland bakom oss.

Många fler bilder från Lappland finns på www.google.com/profiles/hansgpersson under Norrlandsresan 2011, Lappland