Vi kom in i Dalarna en bit ovanför Särna och fortsatte sedan ner till Älvdalen på alldeles ny, fin väg. Från Älvdalen körde vi en mycket vacker väg längs Österdalälven ner till Mora. Kanske ska man inte räkna Dalarna som en del av Norrland, men ibland defineras Norrland som allt norr om Dalälven, vilken också kan sägas utgöra en biologisk gräns. I vår resa ingick dock inte bara att besöka Norrland utan också alla världsarv norr om Stockholm så därför fick Dalarna bli en del av vår "norrländska resa".
Tyvärr kunde vi inte ta oss tid att stanna och njuta av de många vackra platserna efter vägen eftersom vänner väntade med middag i Röjeråsen utanför Rättvik. Vi kom fram någon timme försenade efter en dagsetapp på 62 mil (längsta på hela resan) och blev bjudna på en härlig middag hos Emmas gamla kompis Eva Appell Jonsson och hennes matlagningsförfarne son Daniel.
Efter övernattning i Röjeråsen fortsatte vi (den 11 augusti) för att ta en ordentlig titt på världsarvet i Falun med omnejd. Falun har jag varit i många gånger förut, men aldrig för att titta på världsarvet, besöka gruvan mm. Nu följde jag med på en guidad tur ner i gruvan (Emma föredrog att stanna ovan jord). En intressant upplevelse där vi bit för bit tog oss ner för trappor till 67 meters djup. Temperaturen i gruvan ligger konstant på 6 grader, men under gruvdriftens tidigare skede var gruvan mer att likna vid en bastu. Under nätterna eldade man där man skulle bryta och på morgonen gick man sedan ner, när röken vädrats ut, och började knacka loss bitar ur berget som blivit sprödare av hettan. Tuffa arbetsvillkor till låga löner. Barnarbete förekom i stor utsträckning, inte minst i vaskningen och sorteringen ovan jord.
Samtidigt mycket intressant att se de konstruktioner som under årens lopp utvecklats för att mekanisera och effektivisera driften, t. ex. det enorma vattenhjul (15 meter i diameter) som användes för att hissa upp malm ur gruvan och för att driva pumparna som pumpade upp vatten ur gruvan.
 |
| Creutz hjulhus och Creutz lave |
De kemikalier som frigörs i gruvan har stor konserverande verkan, vilket annat betyder att allt virke som använts för olika ändamål under årens lopp inte ruttnat. Det är också anledningen till att Falu rödfärg, som hämtar råvaran rödmull från gruvan, är ett så gott skydd för trähus. Men det var inte bara därför färgen en gång fick sådant genomslag; den användes också för att så gott det gick efterlikna det röda teglet som många statusbyggnader på kontinenten byggdes i.
I världsarvet ingår mycket mer än själva gruvan och vi åkte och tittade på bergsmansgården Heden vid norra änden av sjön Varpan och på högarna av slaggsten som här och där (t.ex. vid Österå) påminde om den tidigare malmhanteringen. Det finns mycket mer som ingår i världsarvet men vi tog oss inte tid att titta på mer.
 |
| Bergsmangården Heden |
 |
| Slagghögar i Österå + lusthus! |
Via Sågmyra åkte vi sedan vägen mot Leksand för att hälsa på en god vän och före detta kollega, Kenth Wickmann, som har sitt sommarviste en bit norr om Siljansnäs. Strax före Leksand ringlade sig vägen genom en rad små byar som verkligen lever upp till alla schablonföreställningar om hur det ser ut i Dalarna: Romma, Hälla, Ullvi, Tibble. Kenth bjöd på fika och en trevlig pratstund, inte minst om Västerbotten där han varit på återförening med sin gamla realskoleklass efter 55 år.
Nu var timmen sent liden och vi hade ytterligare ett världsarv att besöka på världen hem, Engelsbergs bruk i norra Västmanland.
Fler bilder finns på www.google.com/profiles/hansgpersson under Norrlandsresan 2011; Dalarna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar