Perssonliga notiser: Lappland

I Kiruna letade vi oss fram till campingplatsen Camp Ripan. På andra campingplatser var vi bland ytterst få som bodde i tält; idag är det husvagn och husbil som gäller. Men på campingen i Kiruna höll vi knappt att få plats för vårt tält bland alla andra tält. Det visade sig att en tävling för fjällvandrare pågick, Fjällräven Classic. Därav det stora tillflödet av folk som bodde i tält. Vi pratade med några av dem och fick klart för oss att tävlingen gick ut på att snabbast möjligt ta sig de cirka 11 milen över fjället från Nikkaloukta till Abisko. De vi pratade med hade satt upp målet att gå på under 60 timmar för att slå kompisar som haft den tiden förra året - och för att erövra guldmedaljer. För silver- och bronsmedaljer hade man längre tid på sig, fast jag nu inte minns antalet timmar. Deltagarna transporterades med buss till Nikkaloukta där de släpptes iväg i olika startfält.

Vi åt en god middag på restaurangen på campingen och tittade lite på Diamond League på TV.

Nästa dag, den 6 augusti, åkte vi ner till centrum i Kiruna och gick på turistbyrån för att skaffa kartor och annan information. I Kiruna finns också hus som ritats av Ralph Erskine som vi tittade på. Bostadshus i kvarteret Ortdrivaren, med namn som Mullbänken, Spottkoppen och Snusdosan.

I Kiruna finns också andra intressanta byggnader att titta på, t ex. Kiruna kyrka som för några år sedan i en omröstning utsågs till Sveriges vackraste byggnad. Och den var mycket riktigt en anslående byggnad från början av 1900-talet (ritad av Gustaf Wickman) med väl avvägda proportioner, fin färgsättning och ett vackert kyrkorum. På utsidan finns ett antal gyllene skulpturer som illustrerar olika sinnestämningar som Hängivelse, Sorg, Fromhet, mm.

Arkitektoniskt är även Stadshuset i Kiruna betraktat som en sevärdhet. Det är ritat av Artur von Schmalensee (som bland mycket annat också ritat Studentstaden i Uppsala). I mina ögon är stadshuset inte en lika intressant byggnad men klocktornet mitt på huset är speciellt.Huset, som är k-märkt, hotas nu av rivning på grund att det ligger i de delar av centrala Kiruna som måste flyttas för att gruvdriften så kräver.

Innan vi lämnade Kiruna for vi upp på berget Loussavaara där också Kirunas slalombacke ligger. Däruppifrån hade vi en fantatisk utsikt över hela Kiruna och långt bort mot fjällen. Nedanför oss kunde vi se hela den gigantiska anläggning som är uppbyggd för järnmalmsbrytningen och lastningen av de långa malmtågen som sedan går till utskeppningen i Narvik.

Vi följde sedan vägen som går västerut längs malmbanan och kom till Abisko på eftermiddagen. Vi tittade in på fjällstationen och kunde se ett antal deltagare i Fjällräven Classic gå i mål. Vi pratade med en av dem och frågade om hans tid. Han hade avverkat distansen på 21 timmar! Vi fick också veta att årets snabbaste tid var 13 timmar! En del av deltagarna tar sig fram utan packning och springer sträckan mest hela vägen.

Vi fortsatte till Björkliden och åt lunch på restaurangen där med en underbar utsikt mot Lapporten några mil längre bort. Tanken att hyra en stuga någon vecka under vintern och ägna sig åt skidåkning, pimpelfiske och kanske utflykt till Narvik och Lofoten kändes lockande.

Nu fortsatte vi inte åt det hållet utan vände tillbaka österut, passerade Kiruna på nytt och fortsatte till Jukkasjärvi för att titta på kyrkan där. När vi kom fram fick vi snällt vänta utanför eftersom konfirmationsundervisning pågick inne i kyrkan. En grupp tyska turister anlände och en dam lät sig inte nöja med det beskedet utan tittade in genom ett fönster och konstaterade att det inte syntes en enda människa därinne. En tjej utanför kyrkan upplyste då om att de låg ner på golvet! Och mycket riktigt kom en stund senare ett antal ungdomar ut ur kyrkan med kuddar under armen och såg lite vimmelkantiga ut efter de förhoppningsvis andliga upplevelser de haft därinne. Nu kunde vi gå in i den lilla kyrkan där det finns en altartavla av Bror Hjorth, ett mästerverk i form av en grov relief huggen i trä och målad i starka färger. Underbart att se i verkligheten!

Resan fortsatte till Gällivare där vi passerade Villa Fjällnäs som byggdes som sommarbostad till en gruvchef i slutet av 1800-talet. Återigen en påminnelse om klassamhället som tog sig väldigt påtagliga yttringar på den tiden (och kanske är vi på väg tillbaka mot tider där skillnaderna ska manifesteras på liknande sätt?).

På kvällen kom vi till Porjus och fick plats på ett vandrarhem som låg vid f.d. järnvägsstationen, precis vid kanten av Stora Lulevattnet (mellan vattnet och huset fanns bara Inlandsbanan där rälsbussen bara passerade två gånger per dag). Det var inget litet rum vi hyrde utan en tvårumslägenhet med dubbelsäng, fullt utrustat kök, mm. Tidigare hade huset använts som bostäder för tjänstemän under byggnaden av kraftverket i Porjus. Damen som driver vandrarhemmet, Patricia Cowern, är från England men har bott med sin svenska man i Porjus i 14 år och specialiserat sig på att fotografera norrsken. Hon berättade att hon har lika många gäster på vintern som på sommaren och att på vintern är det just norrskenet som är den stora attraktionen. Det finns naturligtvis inga garantier attt man ska få se norrsken, men om man stannar en vecka är sannolikheten stor att man lyckas. Dagen innan hade vi läst i tidningarna om en "solstorm" som nu slungar partiklar mot jorden med ovanlig intensitet och det är just sådanan partiklar som ger upphov till norrsken. Till hennes besvikelse inträffar den starkaste solstormen i mannaminne under årets ljusaste tid när det inte går att se något norrsken på dessa breddgrader. Däremot ska man i siktigt väder nu kunna se norrsken i både Tyskland och England där det är tillräckligt mörkt. Först fram i september är det tillräckligt mörkt för att man ska kunna se norrsken på nytt i Porjus.

Söndagen den 7 augusti avsatte vi för en tur in i världsarvet Laponia (en kombination av nationalparkerna Padjelanta, Muddus, Sarek och Stora Sjöfallet). När vi startade på morgonen hängde regnmolnen tunga i Porjus men ju längre västerut vi kom desto bättre blev vädret och solen lyste på fjäälen i fjärran. Vägen går längs Stora Lulevattnet (ända upp till Ritsem) och blir intressantare ju högre upp man kommer med mäktiga fjäll som reser sig på ömse sidor dalgången och med fjällbäckar som störtar nerför fjälllsidorna.
Vi passerade en relativt ny kraftverksdamm vid Vietas (trots att det är nationalpark har vattenkraften byggts ut) och nådde fram till Vakkotavare som är en av stationerna för Kungsleden. Kommer man hit norrifrån på Kungsleden tar man sedan bussen några mil ner längs dalgången till Saltoloukta och fortsätter sin vandring därifrån. När vi kom till Vakkotavare satt ett antal fjällvandrare och väntade på bussen som skulle ta dem vidare. Vi pratade med stugvärden och köpte en burk folköl (för fjällpriset 35 kr). Han sa att det skulle ta cirka en timme att gå upp längs Kungsleden två-tre kilometer för att komma upp på kalfjället, och några vandrare sa att det var väldigt brant just där. Men vi bestämde oss för att testa och började gå uppför stigen längs en porlande fjällbäck. Brant var det, men vi kämpade på och stannade då och då och tittade på allt mer hänförande utsikt bort över fjällen och ner i dalgången. Det fanns gott om fina blåbär att stoppa i munnen då och då. På vägen träffade vi också andra vandrare som var på väg upp eller ner. Till slut nådde vi dit vi ville och kunde se ut över en massa stenbumlingar utströdda i terrängen, och bort mot fler fjäll längre bort. På vägen ner kom några svarta regnmoln indrivande och det kom några regnstänk. Vi kom tillbaka till Porjus i lagom tid och hade en lugn kväll utan vare sig radio, TV eller tidningar.

På morgonen den 8 augusti packade vi ihop på nytt, efter att för första gången ha övernattat på samma ställe under två nätter. Vi besökte kraftstationen i Porjus för att titta närmare hur det ser ut inne i en sådan anläggning. Emma ville inte gå in men jag följde med på en guidad tur som tog oss ner 50 meter under jord där själva turbinhallen låg. Detta var Porjus gamla kraftstation vilket var både en fördel och nackdel. Nackdelen var att där inte längre pågick någon produktion (vilken nu sker i den nya kraftstationen). Fördelen var att vi fick se den gamla tekniken på nära håll - till och med i genomskärning. Onekligen en fascinerande upplevelse att skåda dessa stora turbiner och stå och se 50 meter upp i ett schakt där vattnet tidigare störtat ner och alstrat massor med electricitet och bättre förstå hur denna process går till. Vi for sedan förbi en rad stora röda tvåvåningshus längs vägen som varit och är personalbostäder, starkt påminnande om traditionell bruksbebyggelse.

Vi passerade sedan Harsprångets kraftstation men där fanns inga bostäder kvar; vattenrallarnas hus hade där byggts som mobila enheter som flyttats till nästa byggplats när kraftverket var färdigbyggt. Endast skyltar som visade var olika gator och affärer legat fanns kvar. Vi passerade också Akkats kraftstation (med samiska motiv målade på dammluckorna, utförda av Bengt Lindström och Lars Pirak). Lite senare passerade vi på nytt polcirkeln på vår väg söderut mot Jokkmokk.

Jokkmokk var en intressant plats som vi gärna skulle ägnat mer tid. Förutom att äta lunch (på thailändsk restaurang; sådana verkar nu finnas etablerade på snart sagt varenda ort i Norrland) så besökte vi ett antal butiker med sameslöjd, tittade på Jokkmooks gamla kyrka utifrån (tyvärr var den låst; bilder visar att den är vacker också inuti) och på den nya kyrkan som är en väldigt vacker skapelse i trä. Vi tittade in på en relativt nyetablerad, välskött fjällträdgård där de flesta av fjällets växter bekvämt kunde beskådas, även om den säkert gör sig bäst på försommaren när många av blommorna slår ut.

Jokkmokks nya kyrka

Vårt nästa mål var Storforsen i Piteälven, en av de fyra orörda "nationalälvarna". För att nå dit gjorde vi ett återbesök i Norrbotten. De extra milen att köra för att ta sig dit gav verkligen utdelning; det var en storartad upplevelse att se när den mäktiga Piteälven störtar sig ner under en sträcka på två kilometer, med en total fallhöjd på 60 meter. Det handlar om oerhörda krafter och man kan lätt föreställa sig vilken enorm energi som utvinns där andra liknande forsar nu utnyttjas för att skapa elkraft. Denna dag hällde regnet ner mest hela dagen och det skulle säkert varit en än mer fantastisk upplevelse om solen skinit när vi gick på de välordnade spångarna längs forsen.

Via Arvidsjaur for vi vidare till Sorsele där vi återigen hittade plats på ett vandrarhem med vacker utsikt ner mot ett vattendrag, denna gång Vindelälven.

Den 9 augusti fortsatte vi mot södra delarna av Lappland, passerade Storuman, tittade in i Stensele kyrka och nådde Vilhelmina där vi tittade på de delar av den gamla kyrkstaden som klarat sig vid en storbrand 1921. Vi besökte museet och tittade på kyrkan även här. Inte för att vi är religiöst intresserade, men kyrkor är ofta intressanta att titta på arkitektoniskt; samtidigt återspeglar de något av tidsandan och lite av rådande ideal vid tiden när de byggdes. Som många andra samhällen i Norrland är Vilhelmina vackert beläget på sluttningarna ner mot olika vattendrag.